En russells liv och lustar

Jaha, då var ytterligare en veckas studier avklarad. Även om det inte finns något som heter "helgledig" när man pluggar. Ett PBL-fall om mikrobiologi ska avklaras till på tisdag, ett omvårdnadsarbete ska finputsas på, ett powerpoint-dokument om bruks ska gås igenom , tentafrågor ska råpluggas och... Well, You get the picture.

Någonstans ska ju dock hundarna hinnas med också. Efter att det länge har talats om vikten av mental aktivering, har det nu börjat viskas lite om att det kan bli för mycket av det goda och att hunden kan bli för aktiverad. Om detta stämmer eller ej tvistar de lärde, men på mina töser tror jag att för mycket aktivering är en omöjlighet. Matte går nog i graven innan deras enorma aktivitetslust mättas. Men man ska inte klaga. Deras energi gör ju att vi har stora valmöjligheter. Att leta godis på gräsplätten utanför, söka pipleksaker i en slarvigt vallad ruta på brukshundsklubben, testa några agilityhinder eller varför inte räddningshundarnas, mycket svårare, dito. Allt är roligt, så länge man får röra på sig och har chans att få en godis slängd åt sitt håll. Och för Tifflans del, att matte är med. För vem som helst duger ju inte.

Så, varför välja ett studentliv med fester och röj och långa fikastunder, när man kan spendera den lediga tiden man har till att trampa runt i skogen och gömma gula piptigrar medan regnet öser ner? Svansar som viftar så snabbt att de skulle kunna elförsörja ett mindre hushåll är mer värt helt enkelt.

Ja då var det egentligen dags för plugg, men jag måste bara skriva om vår morgonpromenad.

Jackie har återigen dragit sitt strå till stacken vad gäller Skaras enorma kajbestånd. Hon bet nyss ihjäl ytterligare en kaja, detta är andra på de knappt 6 veckorna vi bott här!

Är det bara jag, eller ska det inte vara i princip omöjligt för en hund att ta en kaja? De hon tagit är ju små så jag antar att det är ungar, men borde inte de vara flygfärdiga vid den här tiden? Tydligen inte, för de lyfter ju inte när hon kommer farande utan bara halvflyger genom luften, precis i lämplig hopphöjd för en ivrig russell.

Fast i sanningens namn så var det faktiskt Tifflan som började den här gången, men jag kunde ju inte låta den ligga där och lida bara för att hon inte behagar knäcka nacken på den, så jag släppte faktiskt fram Jackie to finish the job så att säga.

Så, antingen är det ungar och om de hamnar på backen och inte kan ta sig upp, är det ju ändå bara en tidsfråga innan något annat djur tar dem. Eller så är de sjuka och då hoppas jag för allt i världen att det inte smittar till hund. I vilket fall kan man ju säga att vi gjort en barmhärtighetshandling. (tjaa...)

Nåväl, den som får ta hand av kvarlevorna är ju givetvis jag och ska man bli djursjukvårdare finns det ingen plats för tvekan inför ett dött djur med inälvorna utanför. Så det var bara fram med bajspåsen och plocka upp den lilla fågeln för att sedan begrava den i närmsta soptunna. Allt medan en stor kaja satt i ett träd och skrek på ett sätt som jag inbillar mig var sorgesång. Kanske nynnade den på låten Circle of life..

Idag har vi varit duktiga och kört lite sökträning. Eller ja, vad man nu ska kalla det. Jag och ett par kompisar från klassen var nere på klubben och tänkte prova lite. Problemet var att jag var den som kunde mest om sök och jag kan i princip nada! Så, det fick bli väldigt provosoriskt och jag var tydlig med att säga till dem att allt de hörde mig säga idag kunde vara fel. Nåväl, en liten ruta blev vallad och enkla motivationssök fick det bli. Resultatet blev att en liten Cairnterrier, en Kinesisk nakenhund(!), en sjumånaders Rottweiler och en Irländsk vattenhund tog sina allra första staplande steg in i bruksvärlden. (Eller, en del var ju redan där, men inte på sök-sidan.) 

Och bra gick det, hundarna flög ut i skogen i full galopp. Kanske var det inte helt korrekt utfört, kanske har man gjort de som vill fortsätta med sök en björntjänst genom att inte "göra rätt" från början, men hundarna hade roligt och är inte det ändå det viktigaste. Dessutom tror jag att matte-hund banden stärktes. Så ja, jag tänker faktiskt vara lite stolt över mig själv som kom på idén.

Mina egna vovvar då? Jodå, Tifflan har ju gjort det här ett par gånger så en kompis fick vara figurant. Tyvärr hade någon lagt ut en boll som hon fick syn på, så första söket blev lite misslyckat då hon direkt sprang och hämtade den istället.  Men, det tog sig och vi fick henne faktiskt att återvända med "busen" idag. Dock fattade hon inte riktigt att hon skulle "visa" mig figuranten, så denne fick locka lite på henne.

Jackie fick för första gången prova på idag och det gick faktiskt bra. Jag gömde mig (efter att i tjo och tjim busat mig bort från henne) och hon sprang raka vägen ut till mig, noterade att där var jag, och fortsatte... Men med lite glädjetjut fick jag henne att vända och kampa lite med busen.

På det hela taget, en bra träningsdag ändå. Hundarna var trötta halva eftermiddagen och jag kunde med gott samvete sitta framför datorn och skriva in skelettsjukdomar.

Nu är det sent och det börjar bli dags för en liten kvällskiss. Imorgon ska vi ha redovisning av hund-, häst-, och kattsporter. Min grupp har om bruksgrenar. Passande, inte sant?!

Igår var det verkligen både upp och ner. Vi var ute och gick en lite längre promenad mitt på dagen, då jag inte började förrän kl 13. Strosade runt lite i skogen och Tifflan fick vara lös. Helt plötsligt hade hon dock förvandlats till tornado som bara yrde runt. Troligen lyckades vi väl komma rakt på en mötesplats för alla skogens djur eller nåt, för hennes nos lämnade inte backen och hon var helt okontaktbar. Jag, som började bli hungrig vilket är en dödssynd när man är ute och ska koncentrera sig, blev mer och mer irriterad över hennes nonchalans. Försökte få henne att hämta min vante, men det var med nöd och näppe jag ens kunde kalla in henne. Tillslut brast det och jag morrade till att nu jävlar får det vara nog, stampade efter henne och röt och hade mig. Moloket kom hon smygande och jag muttrade ett litet "bra" och kopplade henne. "Nu får damen minsann inte vara lös längre om hon ska hålla på sådär..." osv. Med andra ord; HELT FEL taktik och det VET jag ju. Lite besviket började vi lunka hemåt.

Men det blev lite mat i magen och iväg till skolan och när jag kom hem igen vid 16 så tog vi en tur till parken. Och med lite reparationstankar i bakhuvudet tog jag med mig lite korv och slöppte dem lösa. (En i taget dock, det går så himla fort för en terrier att försvinna när man vänder ryggen till.) Och vet ni vad, det var som att hon tyckte att "ok, nu ansträngde sig matte faktiskt, då gör jag det med". Hon letade upp min vante, min nyckelknippa och kom vid varje inkallning och hon låg som ett ljus när vi körde platsliggning. Jag vill gärna tänka att det inte bara hade med korven att göra utan öven på mitt förbättrade humör.

Jackie var för övrigt mycket duktig hon med, men platsliggning, det är för henne en gåta. "Om jag inte sätter mig upp så kanske inte matte ser var jag är!" Hon ligger alltså väldigt snällt så länge jag står en bit ifrån, men så fort jag börjar röra mig framåt så går svansen och hon sätter sig ivrigt. Men men, övning ger färdighet.

Sensmoralen då? Jo, att aldrig träna på tom mage (om man inte är hund, för av någon konstig anledning presterar de alltid mycket bättre innan frukost och kvällsmat..)

Igår fick vovvarna följa med till skolan. De bara tittade på mig på morgonen ungefär som att; "Va? Ska vi ut en gång till, ska inte du lämna oss nu?"

Men de tackar ju aldrig nej till en promenad så det var bara att traska iväg till L-huset, där undersökningsrummen är. Väl där blev det lite stim då de andra hundarna skulle kollas in ( 3st) men då de känner dem sedan innan gick det väldigt bra. En katt var där också, men den "gömde" vi i rummet bredvid. Sedan låg de så snällt i sin bur medan vi var inne och kollade katten.

När det väl var deras tur att "plockas med" var Tifflan lite varm av stress, men tyckte det var helt ok att stå på undersökningsbordet och visa upp sig. Lite partytricks hann vi med, då vi visade hur man med "tvång" lägger ner en hund och hur man med kommandot "död" åstadkommer detsamma.

De som sedan skulle lägga ner Jackie hade det inte lätt då hon hela tiden envisades med att sätta sig eller klättra upp i famnen på den som stod närmast.

På lunchen gick vi hem och hundarna slocknade i sängen direkt, men var med på noterna när det var dags att gå tillbaka. Eftermiddagen fortlöpte smärtfritt förutom att Jackie fräste ifrån mot Sam, en 8-månaders Cairnterrier. Ibland är hon allt en liten surkärring. Katten började dock göra väsen av sig och Tifflan stimmade lite i slutet, men vi slutade tidigare och det hann inte bli kaos av det hela.

Vid halv sex drog vi ner till brukshundsklubben och jag och en kompis la två spår. (Jag har fått träningshjälp av en klasskompis som har hundabstinens vilket är jättebra så att ingen av hundarna blir bortglömd under ett pass.) Hon lärde sedan Jackie att gå på vippen! Hon har varit på den innan, men vi har aldrig tränat med att stanna kvar tills den slår över och så, så det var jättekul! Det går att lära gamla hundar sitta!!

Spåren gick inte så bra, det var första gången Jackie gick ett spår som inte jag lagt och hon snurrade till det lite. Tyvärr var det vid det här laget så mörkt att inte heller vi hittade vart vi skulle, trots snitslar! Tillslut fick vi helt enkelt ge upp och Jackie fick istället gå Tifflans spår också för att få ett "avslut". Så någonstans ligger det en ensam pipleksak kvar och väntar på att bli hittad.

Nåväl, på det hela taget en mycket aktiv dag för hundarna som sov som små grisar när vi kom hem.